sandriill

Det finns en låt som just nu får mig att verkligen må bra, men ändå så får den mig att tänka efter vad som verkligen är rätt och fel.
Texten är så grymt bra och det känns som att det han sjunger är det jag vill skrika ut till världen.
Jag börjar komma nära den perioden då jag bara vill ställa mig och gapa och skrika lite så jag inte har så mycket inom mig.
Men vem ska nu få lyssna?
Vem ska nu få höra precis allting som jag bara vill skrika ut?
Jag vill ha svar på så mycket.
Jag finner inga svar. Svaren finns där ute någonstans men jag hittar dem inte.
Nu vill jag bara ha ett liten tecken, ett litet litet ljus, som visar vägen.
Visar åt vilket håll jag ska gå. För jag känner att vägen jag går på är fel.

Kommer ni ihåg när vi var små? Vi små 90:or. Vad lätt allting var då.
Vårat största problem var om vi inte fick vara vakna för länge.
Eller om det var så att vi inte fick ha en legobit i munnen.
Då blev vi tokiga. Tänk om vi visste vad vi hade framför oss.
Då skulle vi nog inte skrika så mycket. Och igentligen så är det nog så fortfarande.
Tänk om vi visste vad vi har framför oss. Då kanske vi inte skulle klaga så mycket.
Men alla säger att vi måste leva i nuet.

Jag har inte släppt att du inte finns där.
Det kändes idag när jag slog upp telefonen och skulle ha ett nummer.
Jag kom för långt och ringde nästan upp dig för att få säga hej, och säga: Jag Saknar Dig.
För jag saknar dig. Även fast det är otroligt länge sen vi sågs, och det är länge sen vi ens hörde av varandra.
Jag ser dig ibland men vill inte säga hej. Vet inte hur du skulle reagera.

Ge mig en ledtråd, en ledtråd på vart jag ska gå.
För jag känner att snart missar jag båten. <3