sandriill

För er som inte känner mig är det ingen större idé att ni faktiskt läser det här.
Ni kommer ändå inte förstå någonting av det här.

Jag måste börja med att säga att de vänner som jag har, det är något jag inte vill mista.
Det finns några få som verkligen bryr sig och förstår.
Det är dem där vännerna som jag verkligen har kul med på riktigt, de jag skrattar med tills jag nästan kissar på mig. (:
Ni finns både i Vadstena och i Skärblacka.
Det värsta är att det känns som att jag lever två liv. Jag vill kanske inte inse det.
Men det är så det är. I Skärblacka är jag inte mig själv längre. 
Jag kan inte visa hur det verkligen är för någon.
Det räcker att jag umgås med alla i Blacka. Då är nog alla nöjda.
Men i Vadstena kan jag nu visa att allt inte är perfekt.
Iallafall för endel, jag kan verkligen gråta och de ifrågasätter inte.
För de vet. <3 Och det är jag så grymt tacksam över.
Ni förstår mig verkligen. Jag behöver inte förklara någonting jämt.
Ni vet, Ni förstår, Ni bara finns där. <3

Nu är läget såhär. Jag kommer inte alltid vara den där flummbollen.
Jag kommer inte alltid kunna vara den där psykologen.
Ni får komma och prata med mig. Men om jag säger att jag inte orkar måste ni förstå.
För igår var det nära att jag fattade ett beslut om framtiden som hade kunnat avgöra väldigt mycket 
Det vart hur mycket som helst. Men nu så är jag uppe på benen och ska börja klättra igen.
Klättra upp för stegen och komma längst upp igen.
Jag klättrade och kom längst upp för ca 4 månader sen. Jag klarade det och jag ska klara det igen.
Jag ska klara det ensam. Jag klarade det inte ensam förra gången men nu så ska det gå!
 Jag ska klara det.

// Sandriill.