sandriill

Idag har det blivit många bloggar känner jag.
Men bloggen är det ja kan prata med. Bloggen förstår mig.
Det är ingen annan som gör det. Så blogg, nu får du lyssna som vanligt.

Känslan försvinner inte. Jag ska vara ärlig att säga att jag verkligen inte får bort den.
Sitter och försöker tänka på annat. Men det går inte. Så många sår som blöder.
Förblöder snart. Jag pallar verkligen inte att känslan försvinner.
Men det konstiga är att jag vet inte om känslan är bra eller om den är dålig.
Vissa lägen gör att det inte alls känns bra. Andra lägen känns som att allting är jättebra.
Hur ska jag kunna sätta finger på allt? Hur ska jag kunna veta någonting när jag inte kans ätta fingret på det.
Jag fattar inte! Jag Fattar Verkligen Ingenting. "/

Och idag har allt bara blivit helt fucked up.
Vet inte om jag har kommit in i perioden då jag bara ska bråka med allt som rör sig.

Är jag fortfarande kär i dig? Är jag verkligen det när jag känner att jag inte pallar att höra ett ord av dig.
Men ändå så måste jag få höra ett litet hej varje dag. Jag fattar inte. Ett litet sms eller ett litet hej på msn kan inte göra någonting tycker jag. Men det gör så mycket. Det gör otroligt mycket. Tyvärr så är det inte vi längre. Det är du och jag och jag kommer aldrig vilja släppa det. </3

Att vara stark är inte att aldrig falla,
utan att falla och sedan resa sig upp igen.